Stolt och fåfäng

Det som får mig att sätta mål och gå framåt är givetvis resultaten. Finns ingen bättre motivator.
Det jag är mest stolt över är mina kid's. Dem är också mina mest hängivna fans och pådrivare.
Att min son Arvid kämpar med gott mod trotts sitt handikapp och alla svårigheter det innebär gör mig i det närmaste förlägen att jag inte är bättre än vad jag är.
Hanna som alltid ( nästan alltid) är på gott humör. Ödmjuk, vänlig och hjälper gärna till. Hänger gärna med ut och springer. Tränar friidrott och är snabb som blixten.
Det slår mig ibland. Bara dem inte enbart gör det för min skull. För att vara duktiga barn.
Viktigt det där! Det är inte viktigt att prestera inför och i jämförelse med andra. Det viktiga är att utgå från sig själv och vara nöjd.

Men det är klart. Är man omåttligt fåfäng så är det ändå lite kul att ha synlig Serratus Anterior som 

50 åring (Pinsamt Pappa hade kidsen sagt)