SM för veteraner i Ystad.
Veteran är man när man når den extrema åldern av 30. Så veteran har jag varit länge.
Hämtade upp broder Lindh tidigt fredag morgon. Han såg ut som ett pepparkaksras.
Åkt från Gotland och endast sovit 4 timmar för att färdas mot Ystad med mig som inte kan sluta prata.
Ber om ursäkt för det!
Vi kom ner till ett soligt varmt startområde strax utanför Ystad. Helt underbart!.
Mätte in våra cyklar enligt UCI reglementet och sedan uppvärmning.
Lång fin uppvärmning med några pulstoppar och lite syra. Fyllde på med vätska och en Enervit.
Var faktiskt lite nervös, eller i alla fall spänd och extremt taggad. Skulle det cyklas så skulle det cyklas nu.
30km fullt ös.
Fick inte den grymma startsyran, utan kände ett bra tryck redan från början.
Böljande landskap, öppet och fint. Inte speciellt mycket vind. Bannade mig själv hela tiden för att det gick för långsamt. Kom igen din mes. Tryck, arbeta, slit!
Såg killen framför. Han som startat en minut före. Jag är med i matchen, Gött!
Uppförsbacke. Grym smärta i låren men det får tålas. Inga meserier tillåts.
5 km från mål ser jag en hop med bilar. Jag tänker, bara ingen har vurpat. Rena skräcken när jag ser en cyklist sitta på asfalten med huvudet i händerna och blodet rinnande i strila strömmar mellan fingrarna.
Det är Håkan Person, CykelCity som i 50 knyck har brötat rakt in i aktern på en bil som tvärt stannat och börjat backa. En annan bil med släp är på vag att trycka sig fram mellan den skadade Håkan och chockade åskådare. Jag bar skriker. -Stoppa det jävla idioten.
Givetvis är jag oroad för min egen sluttid men inte så mycket som för den skadade.
Inte mycket jag kan göra. Ambulans är förmodligen tillkallad och min ringa medicinska kunskap kommer inte göra varken till eller ifrån.
Jag trampar vidare och pressar till max. Passerar mållinjen med spyan lång uppe i halsen.
Har ingen aning om min tid eller placering. Är mest fokuserad på att trampa ur låren och lägga mig för att pusta ut i det torra varma gräset.
Så fort jag hämtat andan är det upp på benen igen för att greppa kameran och hitta en bra position vid mållinjen. Lindh är ute i H40 klassen och kommer strax gå i mål. Jag sliter av mig min dyngsura tempodräkt och sticker upp till målet. Efter ett litet tag kommer han i full karriär och jag får några bilder.
Vi återsamlas vid bilen och snackar lite löst om loppet. Lindh är besviken. Haft håll i sidan hela tiden och gjort ett medelmåttigt lopp. Han brukar allt som oftast vara snabbare än mig men i dag hade jag min dag.
Fortfarande vet jag inget om resultatet.
Ställer mig i diket för att lätta på trycket. Då hör jag två gubbar snacka.
Grattis du vann!
Ja tack för det. Vem kom 2'a? Det var någon Fredrik Belin, hörde jag.
Med snoppen i han rycker jag till så det skvätter på cykelskorna. Kom jag 2'a? Tog jag Silver?
Ja, jag gjorde det!
Återkommer med fler bilder och race report från partempot.
Cykellegenden Tommy Prim