Långdistans Motala

RM i Triathlon långdistans. Master 50-54.
Det hela börjar egentligen med prova på tävlingen på Råda förra måndagen. En mycket fint arrangerad sprint.
Simningen var trög och slitig trotts att jag för dagen simmade i en lånad mycket fin och dyr dräkt.
Längtade tillbaka till min enkla gamla Orca Kaisei som jag känner till och är van vid. Valet av dräkt till RM blev enkelt. Den gamla slitna får vara kvar.
Cyklingen ok men inte mer. Löpningen svag som vanligt. De där tre år gamla dojorna har nog gjort sitt i alla fall.
Det var årets första triathlonrace så det var lite spännande och blev inte så bra som hoppats.
Största missen var utan tvekan att jag föll pladask i gruset under slutspurten, och detta innan mållinjen.
Skrubbsår som inte är direkt påverkande. Men vad jag inte insåg då var att revbenen på höger sida fått sig en ordentlig törn.
Körde ett tempotest på onsdagen och det kändes inte så illa. Tyvärr tilltog värken och på tävlingsdagens (RM) morgon var det inte alls bra.
Eftersom jag är snål var alternativet att ställa in helt otänkbart.
Jag skulle köra min första långdistans och tävling nr fyra i ordningen. Snacka om nybörjare!

Kom tidigt till växlingsområdet och började duka. Egentligen vet jag inta alls hur jag vill ha det och det skall erkännas att jag kände mig mer än vilsen när andra med extrem säkerhet fixade till sina platser.
Självförtroendet vacklade men nu var det bara att koppla på pannbenet och gaska upp sig.
Det tillhör saken att jag bodde på samma ställe som han som vann Iron Man i Kalmar, 50-54 klassen.
Så redan kvällen innan undrade jag vad jag gjorde där!

På med dräkten och gick omkring för att memorera växlingsområdet. Jag blir lite snurrig i bollen efter simningen och ville inte irra omkring som en drucken letandes efter hojen.
Bröstkorgen värkte vid varje andetag men skit samma. Nu kör vi!
Nationalsången sedan ner i vattnet. Riktigt behagligt! 16-17 grader så inga problem. Snabb, allt för kort uppvärmning.
Startskott och iväg för 4000 meter simning.
Till min förvåning pulstoppade jag inte. Det kändes riktigt bra!
Nu skall jag bara hitta mitt tempo och växa in i uppgiften. 1000 m till första boj. Fältet drogs ut och jag hamnade med tävlande som höll ett bra jämt tempo. Kanonerna var givetvis långt framför, men jag lät mig inte stressas. Resterande sträcka gick bra och jag kom till T1 förhållande vis oberörd.
1,20 vilket inte är bra men pigg och redo för hojen.
Upp på Trinity och iväg. God I LOVE that Bike! Fyra varv på en 30 km slinga. Varje varv hade två rundningar och två 90 graders korsningar. Detta drar ner medelhastigheten och det är svårt att krypa in i bubblan och hitta flytet. Knepig bana enligt mig. Lika för alla så sluta gny, tänkte jag för mig själv.
Cyklade ikapp och förbi folk hela tiden. Livrädd för nitiska domare och varningar.
Det kändes som om det gick riktigt långsamt, men med tanke på hur många jag cyklade ikapp så gick det hyfsat ändå. Så bra att jag vid T2 var uppe på prispallen. 3'a.
Så kom katastrofen! Löpningen.
Under cyklingen hade jag varit still så bröstkorgen kändes inte så farligt, men när jag väl började springa fortplantade sig stötarna oavkortat rätt upp till där jag hade som ondast. Endorfinerna smärtlindrade effektivt men det gick inte särskilt fort.
Det är bara så att det gör ont. Tror inte att någon den dagen inte led av något.
Däremot märkte jag efter ett tag att mina skor är för små. Inte för att det hindrade mig nämnvärt men kommer utan tvivel få plikta med några tappade naglar så småningom.
Första milen slitigt och allt för långsamt. Andra milen lika så. Sedan kom det. En helt galen stumhet i låren. Någonstans vid 22 km ville dom inte vara med mer. Var tro det eller ej rädd för att ramla och göra Anja sälen precis som på Råda.
Hastigheten sjönk och möjligheten att få beträda prispallen om än bara som 3'a försvann definitivt.
I mål som 5'a. 6 min från 3'e platsen.
På 7h 36min är inte dessa 6 så mycket, men det är stor skillnad på att vara på pallen eller stå och titta på.
Hur som helst så var det en fantastisk tävling och en stor välbehövlig erfarenhet.
Det är bara att bryta ihop och komma igen. Träna hårdare och fokusera.
Nu JÄVLAR!

Nya lite större skor kanske?