PCK Tvådagars

Partille Cykelklubb arrangerar två fina hårda tävlingar som säsongsavslutning.
Kom och testa krafterna. Alla är välkomna! Behöver inte ha dyraste kolhojen och de mest välrakade benen. Sprid detta vidare till era cyklande kamrater.
Tack!

SM

SM för veteraner i Ystad.
Veteran är man när man når den extrema åldern av 30. Så veteran har jag varit länge.
Hämtade upp broder Lindh tidigt fredag morgon. Han såg ut som ett pepparkaksras.
Åkt från Gotland och endast sovit 4 timmar för att färdas mot Ystad med mig som inte kan sluta prata.
Ber om ursäkt för det!
Vi kom ner till ett soligt varmt startområde strax utanför Ystad. Helt underbart!.
Mätte in våra cyklar enligt UCI reglementet och sedan uppvärmning.
Lång fin uppvärmning med några pulstoppar och lite syra. Fyllde på med vätska och en Enervit.
Var faktiskt lite nervös, eller i alla fall spänd och extremt taggad. Skulle det cyklas så skulle det cyklas nu.
30km fullt ös.
Fick inte den grymma startsyran, utan kände ett bra tryck redan från början.
Böljande landskap, öppet och fint. Inte speciellt mycket vind. Bannade mig själv hela tiden för att det gick för långsamt. Kom igen din mes. Tryck, arbeta, slit!
Såg killen framför. Han som startat en minut före. Jag är med i matchen, Gött!
Uppförsbacke. Grym smärta i låren men det får tålas. Inga meserier tillåts.
5 km från mål ser jag en hop med bilar. Jag tänker, bara ingen har vurpat. Rena skräcken när jag ser en cyklist sitta på asfalten med huvudet i händerna och blodet rinnande i strila strömmar mellan fingrarna.
Det är Håkan Person, CykelCity som i 50 knyck har brötat rakt in i aktern på en bil som tvärt stannat och börjat backa. En annan bil med släp är på vag att trycka sig fram mellan den skadade Håkan och chockade åskådare. Jag bar skriker. -Stoppa det jävla idioten.
Givetvis är jag oroad för min egen sluttid men inte så mycket som för den skadade.
Inte mycket jag kan göra. Ambulans är förmodligen tillkallad och min ringa medicinska kunskap kommer inte göra varken till eller ifrån.
Jag trampar vidare och pressar till max. Passerar mållinjen med spyan lång uppe i halsen.
Har ingen aning om min tid eller placering. Är mest fokuserad på att trampa ur låren och lägga mig för att pusta ut i det torra varma gräset.
Så fort jag hämtat andan är det upp på benen igen för att greppa kameran och hitta en bra position vid mållinjen. Lindh är ute i H40 klassen och kommer strax gå i mål. Jag sliter av mig min dyngsura tempodräkt och sticker upp till målet. Efter ett litet tag kommer han i full karriär och jag får några bilder.
Vi återsamlas vid bilen och snackar lite löst om loppet. Lindh är besviken. Haft håll i sidan hela tiden och gjort ett medelmåttigt lopp. Han brukar allt som oftast vara snabbare än mig men i dag hade jag min dag.
Fortfarande vet jag inget om resultatet.
Ställer mig i diket för att lätta på trycket. Då hör jag två gubbar snacka.
Grattis du vann!
Ja tack för det. Vem kom 2'a? Det var någon Fredrik Belin, hörde jag.
Med snoppen i han rycker jag till så det skvätter på cykelskorna. Kom jag 2'a? Tog jag Silver?
Ja, jag gjorde det!
Återkommer med fler bilder och race report från partempot.

Cykellegenden Tommy Prim

Tävlingsuppehåll. Slut!

Efter en veckas segling, Altanbygge och mc bygge är det dags för tävling igen.
Veteran SM i Ystad.
Jo visst är man veteran. Tydligen alla som passerat 30 eller om det är 35. Hur som helst så har statusen "Veteran" varit ett faktum ett bra tag. Tycker bättre om begreppet "Master" om man nu skall tycka något.
Om en stund bär det av. Upphämtning av PCK kamrat Fredrik Lindh. Klubbens klart starkaste cyklist.
I morgon lördag kör vi tillsammans partempo och i dag individuellt tempo över 30 km.
Skall bli riktigt kul och vi är väl förberedda på smärta.
En hel del timmar i verkstan bankandes på plåtbitar, svetsande och slipande sista veckan på tingesten med två hjul och en motor.
Det börjar ta form och i nästa vecka skall den stå klar.
Här ett litet smakprov på stuket.
Håll tummarna för oss i dag!

Sliten

Oj vad jag är sliten!
Känns lite löjligt att erkänna men så är det.
Men! Efter en första löprunda med de nya kamraterna måste jag säga att jag känner mig upplyft.
Adidas Energy Boost II är en höjdare.
Uppför är dojorna inte direkt speciella men på platten och framför allt utför är dom ljuvliga.
Skall du köpa denna sko måste du ha ett hyfsat neutralt steg.
Pronerar du skall du ha Adistar. Hur som helst är dom en höjdare.
Nu är det semester och jag och familjen sticker ut och seglar.
Våtdräkten och dojorna följer med. Tidiga simpass och sena löppass.
Ett och annat glas vin.
Om en vecka tar vi upp träningen på alvar igen.

Nya kamrater

Nu har jag nya kamrater.
Förhoppningsvis goda kamrater som ger energi och är snälla.
Tyvärr kan jag inte lova samma sak för dem.
Kommer stampa på dem, svettas i dem och vara "a pain", men jag kommer förmodligen älska dem i vått och torrt.
Adidas Energy Boost II.
Förmodligen den första löparskon som lever upp till vad tillverkaren utlovar. En massa sammanpressade TPU kulor som ger ett rappt fint formminne och en överlägsen dämpning oavsett temperatur.
Överdelen är fantastisk! Hälen nerbäddad i en behaglig korg. Framfoten mjukt men distinkt centrerad över sulan.
Min kropp är så gott som återställd i muskler och leder men en sur hals och ömmande revben sätter stopp för helgens Sprint RM i Halmstad. Vågar inte riskera.
Dock skall jag ut och jogga i kväll för att bekanta mig med mina nya kamrater.

Långdistans Motala

RM i Triathlon långdistans. Master 50-54.
Det hela börjar egentligen med prova på tävlingen på Råda förra måndagen. En mycket fint arrangerad sprint.
Simningen var trög och slitig trotts att jag för dagen simmade i en lånad mycket fin och dyr dräkt.
Längtade tillbaka till min enkla gamla Orca Kaisei som jag känner till och är van vid. Valet av dräkt till RM blev enkelt. Den gamla slitna får vara kvar.
Cyklingen ok men inte mer. Löpningen svag som vanligt. De där tre år gamla dojorna har nog gjort sitt i alla fall.
Det var årets första triathlonrace så det var lite spännande och blev inte så bra som hoppats.
Största missen var utan tvekan att jag föll pladask i gruset under slutspurten, och detta innan mållinjen.
Skrubbsår som inte är direkt påverkande. Men vad jag inte insåg då var att revbenen på höger sida fått sig en ordentlig törn.
Körde ett tempotest på onsdagen och det kändes inte så illa. Tyvärr tilltog värken och på tävlingsdagens (RM) morgon var det inte alls bra.
Eftersom jag är snål var alternativet att ställa in helt otänkbart.
Jag skulle köra min första långdistans och tävling nr fyra i ordningen. Snacka om nybörjare!

Kom tidigt till växlingsområdet och började duka. Egentligen vet jag inta alls hur jag vill ha det och det skall erkännas att jag kände mig mer än vilsen när andra med extrem säkerhet fixade till sina platser.
Självförtroendet vacklade men nu var det bara att koppla på pannbenet och gaska upp sig.
Det tillhör saken att jag bodde på samma ställe som han som vann Iron Man i Kalmar, 50-54 klassen.
Så redan kvällen innan undrade jag vad jag gjorde där!

På med dräkten och gick omkring för att memorera växlingsområdet. Jag blir lite snurrig i bollen efter simningen och ville inte irra omkring som en drucken letandes efter hojen.
Bröstkorgen värkte vid varje andetag men skit samma. Nu kör vi!
Nationalsången sedan ner i vattnet. Riktigt behagligt! 16-17 grader så inga problem. Snabb, allt för kort uppvärmning.
Startskott och iväg för 4000 meter simning.
Till min förvåning pulstoppade jag inte. Det kändes riktigt bra!
Nu skall jag bara hitta mitt tempo och växa in i uppgiften. 1000 m till första boj. Fältet drogs ut och jag hamnade med tävlande som höll ett bra jämt tempo. Kanonerna var givetvis långt framför, men jag lät mig inte stressas. Resterande sträcka gick bra och jag kom till T1 förhållande vis oberörd.
1,20 vilket inte är bra men pigg och redo för hojen.
Upp på Trinity och iväg. God I LOVE that Bike! Fyra varv på en 30 km slinga. Varje varv hade två rundningar och två 90 graders korsningar. Detta drar ner medelhastigheten och det är svårt att krypa in i bubblan och hitta flytet. Knepig bana enligt mig. Lika för alla så sluta gny, tänkte jag för mig själv.
Cyklade ikapp och förbi folk hela tiden. Livrädd för nitiska domare och varningar.
Det kändes som om det gick riktigt långsamt, men med tanke på hur många jag cyklade ikapp så gick det hyfsat ändå. Så bra att jag vid T2 var uppe på prispallen. 3'a.
Så kom katastrofen! Löpningen.
Under cyklingen hade jag varit still så bröstkorgen kändes inte så farligt, men när jag väl började springa fortplantade sig stötarna oavkortat rätt upp till där jag hade som ondast. Endorfinerna smärtlindrade effektivt men det gick inte särskilt fort.
Det är bara så att det gör ont. Tror inte att någon den dagen inte led av något.
Däremot märkte jag efter ett tag att mina skor är för små. Inte för att det hindrade mig nämnvärt men kommer utan tvivel få plikta med några tappade naglar så småningom.
Första milen slitigt och allt för långsamt. Andra milen lika så. Sedan kom det. En helt galen stumhet i låren. Någonstans vid 22 km ville dom inte vara med mer. Var tro det eller ej rädd för att ramla och göra Anja sälen precis som på Råda.
Hastigheten sjönk och möjligheten att få beträda prispallen om än bara som 3'a försvann definitivt.
I mål som 5'a. 6 min från 3'e platsen.
På 7h 36min är inte dessa 6 så mycket, men det är stor skillnad på att vara på pallen eller stå och titta på.
Hur som helst så var det en fantastisk tävling och en stor välbehövlig erfarenhet.
Det är bara att bryta ihop och komma igen. Träna hårdare och fokusera.
Nu JÄVLAR!

Nya lite större skor kanske?